AVGIFTER INTE BARA SOCIALPOLITIK- Maksut muutakin kuin sosiaalipolitiikkaa

Regeringens beslut att möjliggöra en höjning av avgifterna inom social- och hälsovården (dagvård, hälsovård) har sablats ned av den politiska oppositionen. Detta trots att inga justeringar i de avgifter kommunerna KAN ta ut har gjorts sedan 2002. Besluten fattas i kommunerna och det är väl oundvikligt att avgiftsfrågan på många håll politiseras inför kommunalvalet. I Helsingfors grep socialdemokraterna till något så ovanligt som en kommunal interpellation. Den skall besvaras av stadsstyrelsen redan nästa vecka. En kommunal interpellation är dock bara till namnet detsamma som i riksdagen, det finns ju ingen parlamentarisk regering att fälla. I kommunen gäller "samregerande", där man t.ex. i fråga om årlig budget och flerårig ekonomiplan försöker få så bred enighet som möjligt. Det har man lyckats med under en lång rad av år i Helsingfors. Därför är sdp:s interpellation just nu enbart en extra valmanöver. Man motsätter sig inte bara avgiftsjusteringar för att kompensera kostnadsutvecklingen, utan föreslår samtidigt höjda utgifter för social- och hälsovården, dvs vardera skall finansieras med skatter. Visst brukar högre utgifter föreslås under budgetbehandlingar, men gällande budget och planer för de närmaste åren har alla godkänt. Samtidigt ges en ensidig bild av kommunala avgifters funktion och vad kommunerna nu kan göra. Man låter förstå att avgifternas enda syfte är socialpolitiskt och att kommunerna måste ta ut hela den höjning staten möjliggör. Så är det inte. Avgifter är och förblir en viktig inkomstkälla för kommunen, men också ett instrument för att styra enligt principen "användaren betalar". Egentligen är avgifterna ett trubbigt socialpolitiskt instrument, eftersom principen om lika behandling gör det svårt att gradera dem för olika befolkningsgrupper. Löntagare med god ekonomi kunde gott betala hela den höjning som inte gjorts sedan 2002, medan den som lever bara på folkpension kan få det verkligt svårt. Men därför finns särskilda system för behovsprövning, både i form av direkta bidrag och tak för hälsovårdssutgifter. I enskilda, särskilt välmotiverade fall har kommunen dock laglig möjlighet att bevilja nedsättning av avgifter eller t.o.m. befrielse, även om utgångspunkten är att alla skall behandlas lika. Att motsätta sig alla avgiftsjusteringar och bara kräva utgiftshöjningar är därför i hög grad populism. Bäst är sannolikt en kombination; man höjer inte avgifterna så mycket statens beslut skulle medge och använder allt rörelseutrymme som finns att göra det så socialt rättvist som möjligt och att i enskilda fall bevilja nedsättning eller t.o.m. befrielse. Underskottet i socialbudgeten har man faktiskt fått ned i Helsingfors under de senaste åren, men visst finns det ännu behov för grupperna att under hösten komma överens om vissa välriktade satsningar. Här ligger nog både barnens och de äldres behov högt på listan. Odotetusti maan hallituksen päätös mahdollistaa kunnallisen sosiaali- ja terveydenhuollon maksut torjuttiin opposition toimesta, vaikkei maksuihin ole koskettu vuoden 2002 jälkeen. Selvääkin selvempää on myös, että maksukysymystä politisoidaan rankasti kunnissa näin vaalien alla. Helsingissä demarit ovat tehneet jopa kunnallisen välikysymyksen - moni ei edes muistanut että sellainen on olemassa. Tosin se on vain nimeltään samanlainen kuin eduskunnassa - eihän kunnissa ole parlamentaarista hallitusta, jonka voisi kaataa. Kunnissa on "yhteishallintaa", mikä tarkoittaa että esim. budjetti- ja taloussuunnitelmakysymyksissä pyritään mahdollisimman laajaan yksimielisyyteen. Tässä onkin Helsingissä onnistuttu jo monen vuoden ajan. Siksi demareiden aloite onkin nyt puhdas vaalimanööveri. Ei tyydytä vastustamaan kustannuskehitystä kattavia maksukorotuksia, vaan vaaditaan myös menojen lisäyksiä - kaikki on siis katettava veroilla. Toki talousarviokäsittelyjen yhteydessä ehdotetaan useinkin menolisäyksiä, mutta voimassa oleva budjetti ja lähivuosien kehykset ovat kuitenkin kaikkien hyväksymät. Välikysymys antaa myös yksipuolisen kuvan maksujen tarkoituksesta ja siitä, mitä kunnat nyt voivat tehdä. Maksujen funktio ei suinkaan ole vain sosiaalipoliittinen, vaan ne muodostavat myös tärkeän tulolähteen kunnille ja ohjaavat käyttäytymistä periaatteella "käyttäjä maksaa". Lain puitteissa maksut ovat itse asiassa aika tylsä sosiaalipoliittinen väline, kun kaikkia on lähtökohtaisesti kohdeltava samanarvoisesti. Mutta juuri siksi meillä on tulonsiirto- ja muita tarveharkintaan perustuvia järjestelmiä, esim. toimeentulotuki ja erilaiset maksukatot. Siksi kaikkien maksukorotuksien kaavamainen vastustaminen ja samanaikainen menolisäyksien vaatiminen ovat silkkaa populismia. Paras lienee yhdistelmä kaikista toimenpiteistä; maksuja ei ehkä pidä korottaa niin paljon kuin valtion päätös mahdollistaisi ja niiden kohdentuminen on tehtävä mahdollisimman sosiaalisesti. Kuntien täytyy myös käyttää hyväkseen mahdollisuudet yksittäistapauksissa alentaa maksuja tai jopa myöntää vapautus kokonaan. Toki joistakin hyvin perustelluista menolisäyksistä on myös keskusteltava seuraavan talousarviokäsittelyn yhteydessä. Silloin korkealla listalla ovat sekä lasten että vanhusten tarpeet.