NEGATIVISMEN DOMINERAR - Kielteisyys hallitsee

Den ofattbara tragedin i Kauhajoki har - på nytt - väckt frågan om vad som är på tok i vårt samhälle. Frågorna riktas åt många håll; beslutsfattare, föräldrar, pedagoger och allehanda manipulatörer. Diskussionen behövs absolut, men finns det risk för att ett redan snedvridet perspektiv förstärks?

Till mina samhällsinriktade uppdrag hör att följa med mediarapportering. Häromdagen slog det mig, att jag inte kunde minnas när oppositionsorganet Demari senast skulle ha rubricerat positivt på paraden. Första tanken var att ok, det är en oundviklig följd av de politiska konstellationerna. Men nej, orkar ens de trognaste oppositionsanhängarna med en negativ huvudnyhet varje dag? Oberoende bedömare har ju också konstaterat, att det var just pga alltför negativa budskap som valet förlorades i sdp-lägret.

Bekymrad på allvar blev jag dock när jag insåg, att det ju faktiskt gäller nästan alla nyhetsmedier. Måhända med undantag för kulturen möts vi i huvudsak (ok, litet tillspetsat) av missnöje, motsättningar, svek, nöd, elände och misär. När det gäller Kauhajoki, och en del andra mycket stora och svåra nyhetshändelser är infallsvinkeln förståelig. Men varför gäller samma vinkel all rapportering?

Det handlar definitivt inte om att ifrågasätta det fria ordets plikt att idka samhällskritik och undersökande journalistik och ta parti för de svagare. Men är det faktiskt omöjligt att kombinera den uppgiften med ett klart större antal positiva och optimistiska budskap? Min uppfattning är, att trots allt finns det i världen flerfalt gott än ont.

Det råder knappast något tvivel om vilken effekt ett övervägande negativt nyhetsutbud har på en ung person som kämpar med depression, utanförskap och en växande känsla av meningslöshet. Vilken betydelse har "medialäskunnighet" i en sådan miljö?

Kauhajoen käsittämätön tragedia on - taas - herättänyt kysymyksen siitä, mikä on yhteiskunnassamme vialla. Kysymys kohdistuu monelle taholle; päättäjille, vanhemmille, opettajille ja kaiken karvaisille manipuloijille. Keskustelu on kiistatta tarpeen, mutta onko vaara että jo nyt vinoutunut näkökulma vahvistuu?

Työtehtäviini kuuluu median seuranta. Toissapäivänä havahduin siihen, etten muistanut milloin pääoppositiopuolueen Demari-lehdellä olisi viimeksi ollut myönteinen ykkösuutinen. Eka ajatus oli että ok, se on väistämätön seuraus poliittisesta todellisuudesta. Mutta ei, jaksavatko edes uskollisimmat kannattajat innostua kielteisestä pääuutisesta joka päivä?

Huolestuin kuitenkin toden teolla kun oivalsin, että tämänhän koskee miltei kaikkia uutismedioita. Kenties kulttuuria lukuun ottamatta kohtaamme pääasiassa tyytymättömyyttä, vastakkainasetteluja ja kurjuutta.

Kyse ei todellakaan ole siitä, että kyseenalaistaisin vapaan sanan velvollisuutta harjoittaa yhteiskuntakritiikkiä ja tutkivaa journalismia tai pitää heikompien puolta. Mutta eikö tätä voi yhdistää huomattavasti suurempaan määrään myönteisiä ja optimistisia viestejä? Käsitykseni mukaan maailmassa on sittenkin paljon enemmän hyvää kuin pahaa.

Ei liene epäilystä siitä, millainen vaikutus pääosin negativistisella uutistarjonnalla on nuoreen ihmiseen, joka kamppailee masennuksen, syrjäytymisvaaran ja kasvavan merkityksettömyyden tunteen kanssa. Mikä ihmeen merkitys on ns "medialukutaidolla" tällaisessa ympäristössä?