EIRASTRANDEN SOM CASE - Case Eiranranta

Förverkligandet av stadsplanen för Eirastranden duger som praktexempel på en misslyckad kommunal process. Invånarna lever i ovisshet och det är svårt få uppgifter om vad staden gör härnäst. Stadsplanen är ju godkänd för många år sedan och fick laga kraft först efter Högsta förvaltningsdomstolens behandling. I bakgrunden finns motstridiga viljor, där en del definitivt vill ha kvar så många båtförvaringsplatser som möjligt medan andra vill ha större grönområden också på båtplatsernas bekostnad. Något större enighet har väl rått om att den planerade asfalterade parkeringsplatsen borde bli mindre.

Jag har starkt sympatiserat med tankegången, att ett så stort och sammanhängande grönt stråk som möjligt är det enda rätta på denna för hela Finland unika plats. En majoritet av invånarna - så har jag uppfattat det - hade helst sett en ny planändring till förmån för det här, vilket jag också gjort fullmäktigemotion om under perioden. En majoritet av fullmäktige ville inte riva upp planen.

Initiativen har i alla fall lett till en något bättre dialog med byggnadsverket om hur man inom ramen för planen trots allt kunde komma invånarnas till mötes och skapa något som mera påminner om de planer för att utveckla området som de facto funnits i hundra år. Men ovissheten är som sagt ännu stor angående vad slutresultatet egentligen blir.

Så här kan det inte få gå till i framtiden. Planeringen måste bättre beakta den lokala majoritetens åsikt och tiden mellan beslut och förverkligande måste bli kortare. Men nu när det ändå räckt så här länge är det lika bra att låta det nya fullmäktige tillträda, så får vi se om det nu skulle gå att uppbåda en majoritet för en regelrätt planändring - trots allt.

Eiranrannan asemakaavan toteuttaminen on tyyppiesimerkki epäonnistuneesta kunnallisesta prosessista. Asukkaat elävät epävarmuudessa kaupungin seuraavasta siirrosta, vaikka asemakaava on ollut voimassa jo kauan. Taustalla on vastakkaisia mielipiteitä mm siitä, paljonko pitää tulevaisuudessa olla veneiden talvisäilytyspaikkoja suhteessa puistoalueisiin.

Olen vahvasti kannattanut niitä, jotka katsovat että mahdollisimman iso ja yhtenäinen puistoalue on ainut oikea asia tällä koko Suomelle ainutlaatuisella paikalla. Olen ymmärtänyt että enemmistö asukkaista olisi halunnut ihan uuden kaavan, ja tästä olen valtuustokauden aikana tehnyt valtuustoaloitteen. Valtuuston enemmistö ei kuitenkaan halunnut aukaista kaavaa.

Aloitteet ovat kenties johtaneet siihen, että rakennusviraston ja asukkaiden välinen dialogi on jossakin määrin parantunut. Mutta kuten sanottu, epätietoisuus lopputuloksesta on edelleen suurta.

Näin tämä ei voi jatkua. Kaavoituksen on ensinnäkin otettava paremmin huomioon paikallisen enemmistön näkökohdat. Päätöksien ja niiden toteuttamisen välinen aika on oltava lyhyempi. Mutta nyt - kun tämä on kuitenkin kestänyt näin kauan - lienee parasta odottaa uuden valtuuston työn alkamista. Silloin voidaan selvittää, löytyisikö uudesta valtuustosta sittenkin enemmistö kaavamuutoksen puolesta.